Det är något som alltid förvånar mig. Hur politiker en dag kan säga si, en dag säga så. Detta oavsett parti man representerar. Handlingskraft är något som alltid imponerar på mig. Det vet ni!
Vad jag däremot inte kan förstå är hur man för sina väljare kan ljuga dem rakt upp i ansiktet och sen försöka måla sig rena med vackra ord och fint leende och något i stil med ”Upp till kamp”.
Det talas om regeringens bakslag med jämna mellanrum, men vad ligger bakom de här orden? Man skall inte inbilla mig att när man sitter på samma kontor, mer eller mindre vägg i vägg med varandra, att man inte talar med varandra. Än mindre att man inte kommer överens om saker och ting. Det kan handla om städning, vem som diskar och vad man skall rösta på.
Socialdemokraterna gjorde sitt sämsta val hittils år 2010 (mindre än ett år sedan) och det har stått dem dyrt. Med utlovade skattehöjningar, försämringar för de som äger ett hus (eller ja, banken äger, kunden betalar räntor, och tanken var att de skulle betala ännu mer i skatt än vad de redan gör, som om räntepengar och amortering inte skulle räcka).
Inte konstigt att de tappade så mycket väljare. Men vad är taktiken för att få tillbaka väljarna. Jo genom att gå bakom ryggen på dem och göra allt de kan för att visa upp att de är ”solidariska”. Men var ligger solidariteten genom att samarbeta med SD för att få igenom sina frågor? Är inte det ett bevis av desperation utan gränser? Innan valet minns jag Mona Sahlin att hon hetsade för fullt för att propagera för att de ”aldrig någonsin kommer göra sig beroende av eller samarbeta med SD”. Ungefär så lät orden. Hur ser det ut idag? Maktspel, förhandlingar och samarbeten gång efter annan. Det är det som är det konstiga i kråksången. De som har röstat på Socialdemokraterna har mer eller mindre röstat på ett parti som inte bara nu utan i framtiden gjort sig beroende av och samarbetar med SD för att få igenom sitt budskap.
Jag tror inte att någon som röstar på S vill känna sig vid ett parti som arbetar och samarbetar med ett parti som har sina rötter i den svenska nynazismen. Visst. Jimmie Åkesson har gjort allt i sin makt för att måla upp ett fint yttre. Men faktum kvarstår. Kopplingarna till svenska nazismen finns kvar i ådrorna och det är dessa som Socialdemokraterna samarbetar med. Hur kunde detta hända? Efter alla fina ord i höstas?
Detta är något jag tror gynnar den sittande regeringen. Vill man som socialdemokrat lägga sin röst på ett parti som samarbetar med ett främlingsfientligt parti kan man ju mer eller mindre anse att Socialdemokraterna gör Sverigedemokraterna till sina nära vänner och hur ser ett framtida samarbete ut med den typen av parti? Är man beredd att som ”Sosse” vara direkt vän med rötter från nynazismen och främja den typen av parti? – Skulle inte tro detta.
